Jag har skapat ett monster. Min smarta och duktiga lilla Polkagris har nu hunnit bli ett 3 ½ år gammalt världskrig. Jag tycker att jag försöker vara en bra och konsekvent förälder. Det enda jag kräver är att man ska äta vid ett klockslag och sova vid ett annat och däremellan inte gallskrika eller bitas. Men det är visst på tok för mycket begärt. Jag förstår verkligen inte hur en så liten människa kan vara så arg. Så ofta. Så länge.
Det värsta är nästan att ingen tror på mig eftersom hon är världens trovärdigaste ögontjänare. På förskolan funkar allt så bra så bra. ”Iiinga probläääm med Blauunca”, svaras det. Ibland undrar jag om personalen egentligen har koll eller om dom blandar ihop henne med flickan med liknande namn? Eller med sin brorsa? Jag blev alltid kallad min storesyrras namn i skolan. Så fort andra än den närmaste familjen är med blir hon blyg och tyst. Beter sig hur bra som helst. Vill sitta i knät. Så ibland när vi har varit ensamma för länge, bjuder jag in eller våldgästar andra bara för att få en stunds rekreation från trotset. För jag vet att hon är lugn när vi är fler.
Jag förstår inte varför hon hatar mig så mycket, I gave her life, liksom. Tänk om det inte är en fas, tänk om hennes personlighet ÄR så här. Det här har ju pågått i snart tre år. Googlar ”Världskrig” och förstår att det vanliga är att de pågår minst fem år. Ska nog lägga in numret till St. Görans Psykakut som favorit på telefonen. Utifall att liksom.