Jag får konspirationsteorier av julkort. Kom att tänka på det när jag städade bort julen i helgen. Nej inte sånna där trista mainstream Jenny Nyström-teckningar. Jag menar de julkorten som är ett foto av en familj. De är ofta iklädda tomteluvor eller ett collage med småbilder från årets semesterresa till ett exotiskt land. Alltid jättefina. Jag har aldrig haft ro att sätta mig ned och göra den sortens kort. Skickar inga julkort alls faktiskt. Skriver knappt grattis till folk på FaceBook när de fyller år.
Men jag blir väldigt glad när jag får ett personligt julkort, det blir jag faktiskt. Jag är inte alls otacksam. Sätter upp dem på insidan av ytterdörren med magneter. Sen sparar jag dem i en låda. Jag kan bara inte sluta tänka på vad som döljer sig bakom de bländvita leendena, huvudena som lite blygt lagts på sned ögonen som stirrar in i kameran livrädda för att blinka, redigerade med InstaFilter.
Det är ofta för perfekt. Så där har väl ingen det på riktigt. Det måste finnas nån skit.
- Vad är det som vi inte ser på bilden? tänker jag.
Känner mig som en mortdutredare i en engelsk pusseldeckare. En sån där tv-serie-stereotyp. Svår kvinna med dåliga relationer, katastrofala matvanor, på tok för mycket kaffe och som jobbar för mycket. Ni kan typen.
- Vad har just den här familjen för hemlighet? Spöar han henne? Har hon en annan? Har dottern ett självskadebeteende?
Det är ju helt sjukt att tänka så om sina vänner och bekanta. Men jag kan inte låta bli. Så vill du ha kvar din integritet och/eller familjehemlighet, skicka mig aldrig ett personligt julkort med en bild av din familj. Jag kan ju uppenbarligen inte hantera det.
Tack och Förlåt,
Jeanette