Jag blir bjuden på middag här hemma av Mansgrisen. Gudarna ska veta att det inte sker alltför ofta även om många verkar tro att kockar alltid lagar mat även i hemmet. Tji fick ni. Men jag är ganska easy to please. Allt jag ber om är biff och bea. Lite röpang på det så är det fritt fram sen. Den här kvällen börjar bra. Vi ska prova ett kinesiskt vin för första gången. Det ska bli spännande att se hur det smakar.
Köttet är fint, såsen perfekt, broccolin lagom al dente, men tallriken med piementos de padrones ser faktiskt lite annorlunda ut om man tittar noga. De är visserligen hårt stekta precis som de ska, lite oljiga på ytan och toppade med flingsalt. Men skinnet har inte skrumpnat som det brukar. Jag tänker inte så mycket på det. Kanske var det en annan sort, kanske var de omogna, kanske har de stekts i lägre temperatur. Vad vet jag. Och tar så fort jag satt mig vid bordet en stor tugga av vad jag fortfarande tror är piementos. Först smakar det väl som vanligt. Jag tuggar lite, tar en klunk vin. Då händer det. En handgranat exploderar i munnen på mig. Det känns som om jag svalt en bruléebrännare med lågan påslagen. Springer ut till köket och spottar i vasken. På ett mycket okvinnligt sätt.
- Va i helveeete va det där? vrålar jag mitt i hostattacken.
- Jaaee... Eventuellt kan det istället ha varit jalapenos, svarar Mansgrisen som ännu inte har smakat.
Jag gurglar munnen med vispgrädde. Försöker lindra smärtan på tungan genom att doppa den i bearnaise. Det gör ont i läpparna som efter att ha blivit mulad med snö på mellanstadiet. Och jag känner mig typ lika lurad.
Smärtan försvinner gradvis men smaklökarna återhämtar sig inte på flera timmar. Jag har fortfarande ingen aning om hur kinesiskt vin smakar.