Imorgon är det uppesittarkväll, tjohooo! Då spelar jag och Mansgrisen Bingolotto. Det gör vi bara en gång per år. Vi är ju fortfarande urbana och unga människor med stil. Då räcker det med en gång per år tycker jag. I början blir vi alltid osams.
- Jag har inte B17, säger Mansgrisen.
- På Bingo har man alla nummer, pucko! svarar jag.
- Men var då? frågar han och gubb-letar. Män har som bekant 30 % sämre periferiseende än kvinnor. Det märks varje gång de öppnar kylskåpet och inte hittar mjölken.
- Under kolumnen B, fattar du väl, eller ska jag göra allt själv? fräser jag extremt opedagogiskt.
Men sen är vi sams igen. Fast vi vinner ingenting. Aldrig.
- Vi har tur i kärlek istället älskling, försöker jag, men är egentligen skitsur och känner mig lurad. Det är alltid massa old people med dålig täckning som vinner. Som har töntiga dialekter och inte kan säga tack ordentligt.
Sen äter vi en massa mat. Jag spårar ur på kolhydrater. Nu är det ju jul liksom så jag unnar mig. Chansar och äter nötter. Nötter är ju nyttigt. Det går åt skogen. Måste ”pudra näsan” under hela tredje bingospelet.
- Vinner jag något? skriker jag från badrummet mellan kramperna.
- Jag vet inte, jag hittar inte O67 på din bricka. Tror inte du har den, ropar Mansgrisen tillbaka.
Jag älskar verkligen traditioner. Det är så himla mysigt.