Jag går till kiropraktorn Den här gången har jag även med mig Lortgrisen för premiärvisning. Det har blivit dags nu. Som en debutantbal fast för hans ryggrad. Jag är nervös men visar det inte. Ända sen han lärde sig gå har jag studerat hans rygg både länge och väl och letat efter ärvd skolios. Nojat över att hans skulderblad skulle stå ut på ett onormalt sätt. Och som alltid när en letat efter något länge, börjar en få synvillor och tvångstankar. Jag tänker mardrömsscenarier om gipsvaggor, svåra operationer och puckelryggar. Men det säger jag såklart inte till Lortgrisen. Han tror bara att vi ska gå till min ryggdoktor och kolla att han växer ordentligt. Vilket ju visserligen är en del av sanningen. Jag mutar honom med en bulle på tunnelbanan trots att det inte ens behövs. Han är inte orolig för han fattar inte.
Kiropraktorn vrider och vänder på Lortgrisen. Trycker och drar. Mumlar ”Jahaaa...” och ”Mhmmm” och antecknar lite. Kliar sig i örat. Fingrar på sina glasögon. Berättar att han minsann har gått på samma förskola som sin unge patient. Jag har de senaste 15 åren gett den här mannen en sammanlagt ganska stor summa pengar, och är på det hela taget väldigt nöjd med hans behandling, men just nu gör han mig skogstokig.
- Men säg nuuu dååå! skriker det inuti mig så att det ekar som i ett tomt trapphus.
Till slut kommer domen. Den är bra. Mycket bra faktiskt. I stort sett helt friande. Med villkorade återbesök.Rak och fin är han min lilla Lortgris. Växer så det knakar.
- Så, nu kan du sluta tänka på det här och börja oroa dig för något annat istället, säger kiropraktorn käckt.
För så är det ju. Om det var Hasse och Tage som sa att summan av ens laster är konstant, vill jag fylla i att samma sak gäller ens oro för barnen.
Tack och Förlåt,
Jeanette
Åh, vad glad Jag blev!
skriven