Jag har fastnat i 80-talet.
- Nu ska vi titta på Julkalendern, barn! säger jag entusiastiskt. De har aldrig hört talas om nån God damn Julkalender. Ingen på förskolan verkar titta på det. Vad är det för fel på barn nu för tiden. Uppskattar inte alls kvalitets TV. Helst av allt vill de bara sitta på YouTube för att kolla när ANDRA spelar något våldsamt spel. Det här kommer bli trevligt. Känner det på mig. Är en bra förälder som berikar mina barns liv med finkultur. (Nåja.)
Jag berättar upplägget och vi playar första avsnittet. Lortgrisen fattar inte.
- Alltså det här är ju vuxen TV, säger han besviket.
Enligt honom är allt som inte är tecknat ”vuxen TV”. Men när avsnittet är slut vill han ändå se nästa. Kanske mest för att göra mig glad. Jag försöker förklara att det inte funkar så. Man ser ett avsnitt om dagen bara. De andra avsnitten ligger inte där och väntar i rad som de gör på Netflix.
Han kollar på mig som om jag är från stenåldern. Jag känner mig ungefär lika gammal också. Men sen kommer jag på att eftersom han inte villa kolla på Julkalendern förra året heller, har han förmodligen ingen aning om vad stenåldern är. Vi ger det några dagar. Sen hoppar vi av projektet. Skyller på att Polkagrisen har haft mardrömmar senaste veckan och att det säkert beror på att serien är lite läskig. Ingen frågar efter programmet eller vill se det igen. Det känns ändå som ett litet förlorande.