Jag klär inte granen. Låter smågrisarna och Mansgrisen sköta det helt själva i år. Lägger mig inte i deras arbete alls faktiskt. Mitt kontrollbehov tar inte över. Jag rusar inte upp från min plats i soffan bredvid för att ”hjälpa till”. Övervakar bara med ett halvt öga samtidigt som jag fyller i mina kassakort till A-kassan.
- Jättefiiiint, säger jag i falsett, verkligen jättefint!
Försöker verkligen mena det. Blir istället superstressad. Granen är inte symmetriskt klädd. Pyntet är inte färgkordinerat. Matchar inte alls. Vissa grejer är inte ens riktigt julgranspynt. Det har bara kastats upp där lite hur som helst och landat på någon gren. Helt slumpmässigt. Utan eftertanke.
Stjärnan är fastsatt i toppen med ett buntband. Det här hade Ernst inte gillat. Jag vill rätta till allt. Fördela om och hitta en balans. Men jag håller mig. Det här är ju barnens gran. Förmodligen låter jag bli ända till i natt då jag går upp när alla andra sover och möblerar om i den. Så att allt hänger där det ska. Det kliar redan i fingrarna efter att få börja.