Jag blir nervös av att få sms med för många emojis. Alla de där gula gubbarna med tungan åt varierande håll och ögonen olika mycket öppna. Eller dom där aporna. Herre Gud, aporna. Jag fattar inte vad dom vill mig. Och jag förstår framför allt inte hur jag ska svara.?
Förväntas jag svara med lika många smileys som missbrukaren i andra änden av konversationstråden just använt? Är det ok, att bara känna att hej, jag är 35+, jag behöver inte det här i mitt liv? Om jag försöker göra ett statement om att det här inte riktigt är min grej, genom att låta bli helt, anses det då som oartigt?
Eller tvärtom, om jag verkligen anstränger mig för att hamna på samma nivå som beroendepersonligheten jag sms:ar med, blir jag då som en av de där pinsamma morsorna jag minns från högstadiet? De som försökte hänga med i svängarna men som aldrig riktigt fick till det.
Kanske är det för att jag tillhör den ironiska generationen och inte ser poängen till att hela tiden förstärka mina känslor och uttalanden med gubbar. Tummen upp: fine men emojis, I don't get it.
Tack och Förlåt,
Jeanette