Jag har ett nytt jobb. Det är ju kul. Transkriberar intervjuer. Det betyder att jag ska skriva ned ordagrant vad folk säger. Det däremot är inte jättekul. Men jag försöker se det positivt. Jag slipper träffa människor och kan jobba hemma i mina favoritbyxor i leopardfleece.
Ingen hallåar mig. Ingen tittar på mig som om jag försökte sälja bajs i påse när jag erbjuder påtår. Bara där är vi ett steg på vägen i rätt riktning mot en trevlig arbetsmiljö tycker jag. Och jag får fakturera, jayyy!! Den här veckan har jag transkriberat intervjuer som handlar om betyg. En kvinna sitter med tre ungdomar som går i sexan och försöker hålla ett samtal om hur det var för dem att betygsättas i skolan för första gången.
Det blir inte mycket till samtal. Ungdomar i den åldern kan ju nämligen inte prata ordentligt. Inte föra ett resonemang, inte hålla tråden ens en liten stund. På ett sätt fascinerande. På ett annat sätt sjukt irriterande eftersom jag måste skriva ned varenda litet ”åh ja ba liksom”, ”så hära” och ”typ, va” de säger. Kids på mellanstadiet kan mycket väl vara de mest osammanhängande människorna på jorden. Näst fyllon med Alzheimers.
Jag måste slå av grammatikkollen på datorn annars färgas hela skärmen grön av streck under texten. Inte en enda grammatiskt korrekt mening och ännu mindre ett vettigt svar fås ut av de här ungdomarna. Blir lite irriterad. Vad går att få ut av det här intervjuerna egentligen? Hur ska forskningsresultaten tolkas och användas? Förstår någon över huvud taget någonting av vad som sägs? Vem betalar det här? Vad skulle hända om vi istället la de pengarna på någonting betydelsefullt som, tjae, jag vet inte, forskning kring Ebola?
Men jag skärper till mig. Jag transkriberar vidare, raderar materialet från datorn eftersom det är hemligt, (Varför? Omöjligt att någon skulle bry sig om ”forskningsresultatet”.) glömmer bort allt, skriver mina fakturor och ingen klagar till min chef om att jag inte log tillräckligt mycket medan jag jobbade.
Tack och förlåt,
Jeanette