Jag får följa med Mansgrisen till Skåne. Han ska på kurs och behöver en co-pilot/eskort. Trevligt att få komma bort från stan lite. Det slår mig plötsligt att jag inte varit utanför Stockholm sedan i augusti förra året. Förutom en finlandskryssning i mellandagarna, men det gills inte riktigt eftersom vi i stort sett bara åkte till Värtan och sen hängde på båten och sen hem igen. Det är ju helt bedrövligt när jag tänker efter. Sorgligt rent utav. Känner att det ska bli skönt att få lämna förorten och andas lite frisk luft. Se något annat än betong. Kanske till och med lite pollen och ett får.
Så känner jag hela vägen fram till första rasten. Vi stannar längs E4:an någonstans i Småland och lånar toaletten på en vägkrog. Det är då jag kommer på igen att jag ju avskyr landet. Går in i butiken för att köpa någonting att äta. Snurrar runt ett varv bland hyllorna, hittar inte en enda produkt till salu utan socker. Funderar på kaffe men det finns liksom ingen personal bakom disken och jag tror inte att det är självbetjäning. Sen får jag syn på kaffebryggaren och lyckas se genom den kalkfläckade kannan att kaffet som finns är fastbränt i botten. En gravid kvinna hade fått missfall direkt om hon drack det. Tänker att jag ska ringa på klockan som står på disken men vill inte störa personalen som verkar strängt upptagna med att spela Jack Vegas. Får panik på hela stället och springer ut. Vad har jag hamnat i för gastronmomiskt U-land?
Hoppar in i bilen och kräver att bli körd till nästa ”märkes-mack”. Hittar en Statoil några kilometer senare. Tack gode Gud för franchise. För när lantisarna själva får bestämma hur de ska styra upp sin näringsverksamhet verkar det ju bli lite ad hoc. Funderar på det där som Anna Batra sa för 15 år sedan. Känner mig väldigt nära henne som människa just nu.