Jag har någon sorts romantisk bild av landet. Några gånger per år år får jag ett infall och börjar drömma om ett Underbara Clara-liv långt från förorten. Med höns och raggsockor och stora lantkök där ”råvarorna i säsong talar för sig själva”. Där man umgås vid avlutade köksbord över generationsgränserna och inte lägger helt störda pengar på ögonfransförlängning. Fast nu när jag tänker efter så förekommer de här tankarna inte alls lika ofta sedan jag gjort ett officiellt avslut av min Zinfandelperiod. Tror att det kan ha funnits ett samband där. Just nu är jag på Österlen och det kan väl egentligen inte räknas som landet eftersom alla här är utflyttade stockholmare. Men efter en dag eller två på landet har jag ändrat mig igen och längtar hem. För mitt eget minnes skull har jag satt ihop en liten lista på varför det här med att bo på landet aldrig skulle funka för mig.
1. Alla de här olika djuren folk har. De behandlar dem som familjemedlemmar och låter dem springa fritt. Jag blir nervös. Jag älskar att äta djur men husdjur är inte min Michael Kors- bag. Det kan ju hänga ihop med min helt störda pälsdjursallergi.
2. Allt det här med växter och trädgårdar och att det finns outtalade krav att gilla odlande. Jag avskyr odlande. Har till och med hittat på ett eget uttryck som säger att motsatsen till gröna fingrar måste väl vara svarta fingrar. Det har i all fall jag. All form av växtlighet dör i mitt hem. Till och med basilika. Jag är väldigt nöjd över mitt statement att inte hålla på med krukväxter och blir alltid lite nojig när jag får en blomma i present. Känner att den försöker ta över mitt liv och kväva mig.
3. Det är så tyst på landet att jag ibland vaknar på natten av tjutet i mina öron jag dragit på mig efter att ha jobbat nattklubb ett halvt decennium.
4. Jag är sjukt mörkrädd. Här får jag visserligen skylla mig själv eftersom jag envisades med att läsa hela Keplers senaste, men jag var illa ute redan långt innan faktiskt. Ibland blir jag till och med mörkrädd i bilen när jag kör igenom en skog etc. Borde budgetera för lite KBT framöver.
5. Saker måste fixas hela tiden. Och lagas och byggas om. Och byggas ut. Det verkar liksom omöjligt att få vara lite ledig och bara chilla eftersom det alltid är något som typ ska dräneras när man har hus. Tacka vet jag bostadsrätt. Där skriver man ett mail till vicevärden när det drar för mycket från fönstren.
6. Det spartanska näringslivet och det okomplicerade serviceutbudet på småorter.
7. Folk pratar konstigt. Jag är själv uppvuxen i ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg, så jag har lov att tycka så. Kämpar fortfarande med mina alldeles för långa Ö:n. Där jag är nu till exempel, kan folk säga långa meningar utan att lyckas uttala en enda vokal rätt. På ett sätt underhållande men svårt att hålla en konversation vid liv när det finns behov av tolk. Och lantisarna verkar bli stötta när jag hela tiden måste fråga ”Hur sa?”.
8. Det här med internet. Jag skäms inte för att erkänna att min Iphone är en förlängning av min egen arm. Jag sover med den i sängen. Jag ger den ibland mer uppmärksamhet än mina egna barn. (Ok, det skäms jag lite för.) Jag är som en knarkare på avgiftning varje gång jag hälsar på i mammas sommarstuga. Hur är det möjligt att ha en dräglig tillvaro där Netflix bara hackar?
Imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Den nya fräscha luften jag fyllt mina lungor med ska snabbt bytas ut mot avgaser. Min tinnitus ska överröstas av sirener från brandstationen några hus bort. Jag ska komma för sent till jobbet på grund av signalfel och lövhalka. Jag ska kolla på Sons of Anarchy i sängen utan att TV:n buffrar. Kanske lagom till midsommar kommer jag få ett sånt där ryck igen och vilja flytta ut på landet. Då ska jag läsa den här listan och bespara mig besväret. Jag må vara född lantlolla, men från Stockholm, vi flytt' int'.
Tack och Förlåt,
Jeanette