Jag är gräsis några dagar. Inga problem med det. Man är ju kockänka. Det är en så kallad ”livsstil”. Problemet är Världskriget (aka Polkagrisen) och att jag inte orkar ta fighten om hennes dåliga attityd varje dag om jag är helt själv. Så jag blir mesiga morsan och hon får som hon vill hela tiden. Hon får äta kex till frukost i min säng. Gå till förskolan i balettkjol men med okammat hår och oborstade tänder. Sen hämtar jag henne i limousine, (nåja, Passat) för att jag inte pallar höra hur hon gnäller om att inte orka gå.
Det blir pannkakor till middag varje kväll och sen glassmuta för att hon ska bada. För jag står inte ut med skriken, gråten och vredesutbrotten. Så jag curlar och stryker medhårs. Jobbar stenhårt efter modellen ”Minsta motståndets lag”.
Känner inte igen mig själv. Min auktoritet är kuvad av en treåring med allvarliga humörsvängningar. Jag har blivit konflikträdd. Och nu kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt föräldraskap att ge efter så här.
Tack och Förlåt,
Jeanette