Jag brukar få en bunt med hophäftade pengar några gånger i veckan. Det är egentligen ingenting konstigt med det. Lön får vi restaurangsanställda på kontot den 25:e precis som alla andra. Men efter varje service gör hovmästaren kassan och delar dricksen mellan personalen. Varje persons dricks nitas sen ihop för att man enkelt ska kunna veta vilka pengar som ska till vem. Ofta med en färgglad Post It med personens namn på som försättsblad till högen. Vissa hovmästare är extra nitiska (sorry, kunde inte låta bli) och nitar extra många gånger i sedlarna.
Jag tänker alltid att jag ska pilla bort häftklamrarna och sen fint lägga ned sedlarna i min plånbok. Men varje kväll knölar jag istället ned dem i innerfickan på väskan. Sen står jag där, på Lidl på Ankdammsgatan och ska betala mina matvaror. Plockar upp torsdagens och fredagens buntar och skyndar mig för att rycka bort nitarna. Dom sitter jättehårt. Egentligen skulle man nog behöva någon sorts verktyg eller i alla fall en liten fickkniv till hjälp. Jag bryter en nagel och sticker mig i fingret. Kön bakom mig till kassan växer. Folket bakom verkar stressade. Kassören tittar till hälften nedlåtande till hälften nyfiket på mig när jag står och försöker slita loss mina pengar från bunten med mitt namn på. Jag behöver inte vara särskilt klärvoajant för att förstå att han tänker någonting i stil med:
- Är hon inte lite väl gammal för att vara prostituerad?
Det är lugnt. Jag är van vid att folk tycker att jag inte har ett riktigt jobb. Men, Money does not smell.