Jag går till en sjukgymnast. Det skär sig som en sprucken hollandaise direkt mellan oss. Jag känner att jag vill be om att få byta ut honom på samma sätt som vissa kvinnor ber om att få byta barnmorska på BB. Det fick man lära sig på sånna där föda-barn-kurser att man kunde begära om det var något med personkemin som inte stämde. Som om man skulle bry sig om nån jävla personkemi mitt under krystvärkarna.
Hur som helst. Sjukgymnasten kommer in i rummet. Eller rättare sagt först kommer hans mage in i rummet. En stund senare han själv. Han ser ut som om han har svalt en pilatesboll. En sån där stor som man gör situps på. Vilken är ironiskt eftersom han med all sannolikhet inte klarar av att göra en enda riktig crunch. Missförstå mig rätt. Jag ogillar så klart inte överviktiga människor, det är inte vad det här handlar om. Inte intresserad av fat-shaming. Men jag litar inte på folk i deras yrkesroll när de så uppenbart inte lever som dom lär. Och en man som i teorin skulle kunna skjutsa runt sin mage på en liten vagn framför sig, men som fortfarande jobbar med hälsa och friskvård, I don't get it.
Andra yrkeskategorier med attribut jag inte litar på:
-
Tandläkare med dålig andedräkt
-
Frisörer med egensydda hårsnoddar och Hemanent
-
Blyga bartenders
-
Bilskollelärare med road rage
-
Personliga tränare med spindeltunna ben
-
Smala kockar
-
Förskollärare med kort stubin
-
Telefonförsäljare i alla dess former
Jag vet inte riktigt vad vårt möte gav. Mest ett konstaterande att det är en dålig idé att fortsätta jobba på krogen när man har en trasig axel och börjar närma sig 40.