Jag är väldigt stolt över Mansgrisen. Efter fyra års blod svett och tårar har han äntligen fått en bra recension för Syltan på Strandvägen.
Rubriksättaren har som vanligt inte läst brödtexten, men det är en bra recension från Fina Morgontidningen, det är det faktiskt.
Jag brukar ta med Smågrisarna och äta där någon gång i månaden. Oftast när han har duty weekend och jag inte orkar laga mat.
Man tänker sig en trevlig familjemiddag men det blir alltid kaos. Trots att jag verkligen försöker bete mig som alla andra gäster som faktiskt betalar för sin mat. Mansgrisen måste nämligen varje gång springa iväg akut och fixa något. Nästan alltid handlar det om avlopp. Ibland även om Gunilla Persson. Det gör inget, jag är van.
Smågrisarna tror att dom äger stället. Jag försöker förklara för dom att inte alla har privilegiet att kunna sitta och äta på restaurang hur som helst. Dom kunde inte bry sig mindre. Skyller ifrån sig med att de inte fattar vad "privilegium" betyder. Beställer saker som inte finns på menyn. Kräver glass fast dom inte ätit upp varmrätten. Som små kejsare. Så jag sticker åt dom varsin padda. Får en stunds lugn och ro. Ber om påfyllning på vinet. Tjuvkikar på The Beautiful People. Låtsas att jag smälter in. Och tycker att det är en väldigt trevlig restaurang. Både snygg och trevlig är han också, köksmästaren. Polare med Ernst och allt. Och en jävel på att fixa avlopp. Ni borde gå dit.