Jag går på glöggmingel.
- Längtar ni efter tomten? frågar värden Smågrisarna.
- Nej, tomten finns inte, svarar Lortgrisen sakligt.
- Va? hostar värden.
- Nä men vi håller inte på och lurar i barnen att tomten finns, förklarar jag. Det känns lite gammeldags.
Värden tittar lika oförstående på mig som om jag just berättat att vi ska åka till Neptunus på sportlovet och teaterviskar:
- Va? Eller alltså vadå, va? Säger du till barnen att tomten inte finns?
Det verkar vara viktig för folk att få ljuga för sina barn. Så när jag väljer att inte köra hela tro-på-tomte-racet på mina ungar är det tydligen väldigt provocerande. Som att jag tar någonting viktigt och stort ifrån dem. Fast jag tycker att det hela bara verkar handla om att de vuxna ska få till det bästa pranket på julafton och göra sig roliga på barnens bekostnad. Såklart firar vi jul som alla andra med för mycket mat och för många presenter. Vi är ju inte amish. Men jag luras inte år ut och år in för dem om varifrån deras julklappar kommer. För jag tror inte att jag gör dom en tjänst genom att årligen upprätthålla en lögn, även om den anses oskyldig.
Nu kanske du vill ringa soc på mig? Ta det piano. Det har säkert värden från glöggminglet redan gjort.