Tantchoklad och fula klänningar

Jag har en vän som säger att det är "tur att jag inte tänker bli politiker". Jag fattar inte vad hon menar med det. Jag tycker att jag faktiskt har alla tänkbara förutsättningar och attribut för en strålande politisk karriär, om jag får säga det själv. Så här kommer några exempel på att den här gamla servitrasan har oerhört mycket gemensamt med landets toppolitiker och absolut skulle kunna byta bransch om hon bara ville:

 

1. Jag har ingen koll på geografi. Hade lätt också kunnat säga att Falun låg i Fjällen. Det gjorde ju Anna Kinnberg Batra och kolla bara hur bra det går för henne. Sarah Palin till exempel trodde ju att Afrika var ett land. Ja nu har väl hennes stjärna dalat lite på sista tiden, men ändå.

 

2. Jag ändrar mig. Hela tiden. Maud Olofsson sa en gång något i stil med: ”Man har en åsikt. Sen ändrar man sig. Och då tycker man något annat istället”. Klockren analys om jag får säga det själv. Inte svårare än så.

 

3. Jag kan inte riktigt klä mig som folk. Kan ju inte Annie Lööf heller och hon är ju partiledare och allt. Och vem minns en fegis? Birgit Friggebos klänning från Nobelfesten 1992, just saying...

 
 

 

4. Jag pratar innan jag tänker. Men who doesn't liksom? Hade Mona Sahlin tänkt igenom sitt uttalande om att ”det ska vara coolt och häftigt att betala skatt” hade vi inte haft den äran att fortfarande garva åt det 20 år senare.

 

5. Jag suger på huvudräkning. Kan inte splitta notor utan miniräknare. ”Det är ett räkneexempel” sa Kristina Winberg när hon inte riktigt kunde motivera hur hon kommit fram till en viss siffra. Och vips sitter hon i EU-parlamentet. Eller när vi ändå är inne på SD, ”Fyrtiotusen miljarder kronor”, någon? (Margareta Sandstedt.)

 

 

6. Jag får dåliga idéer. Nej det kanske inte var särskilt härligt och nytänkande att måla hela köket tomterött. Anledningen till att ingen annan gjort det tidigare kan eventuellt ha varit att det blev asfult. Men jag bjuder på den. På samma sätt som Birgit Friggebo (igen, men hon är ju en favorit!) tvingas bjuda på ”We shall overcome-gate” resten av livet. Om vi ska kvotera in en man här i sammanhanget kan jag även tillägga att det var en dålig idé av Björn Rosengren att kalla norrmännen för ”den sista sovjetstaten” när bandspelaren fortfarande var på.

 

7. Jag tröstäter också choklad. Även om just Toblerone inte är någon favorit. Lite tantvarning på den.

 

 

8. Jag har fel. Till exempel hade jag fel när jag trodde att någon skulle vara intresserad av att betala mig för att skriva. Det var ju dumt av mig. Men Inez Uusman hade faktiskt också fel när hon sa att ”Internet är en fluga”. Så det så.

 

Tycker de här åtta exemplen på varför jag visst skulle passa som politiker talar för sig själv. Det är aldrig för sent!

Tack och Förlåt, 

Jeanette

Forskningsresultat och leopardfleece

Jag har ett nytt jobb. Det är ju kul. Transkriberar intervjuer. Det betyder att jag ska skriva ned ordagrant vad folk säger. Det däremot är inte jättekul. Men jag försöker se det positivt. Jag slipper träffa människor och kan jobba hemma i mina favoritbyxor i leopardfleece.

 Bästa uniformen like ever!

Ingen hallåar mig. Ingen tittar på mig som om jag försökte sälja bajs i påse när jag erbjuder påtår. Bara där är vi ett steg på vägen i rätt riktning mot en trevlig arbetsmiljö tycker jag. Och jag får fakturera, jayyy!! Den här veckan har jag transkriberat intervjuer som handlar om betyg. En kvinna sitter med tre ungdomar som går i sexan och försöker hålla ett samtal om hur det var för dem att betygsättas i skolan för första gången.

Det blir inte mycket till samtal. Ungdomar i den åldern kan ju nämligen inte prata ordentligt. Inte föra ett resonemang, inte hålla tråden ens en liten stund. På ett sätt fascinerande. På ett annat sätt sjukt irriterande eftersom jag måste skriva ned varenda litet ”åh ja ba liksom”, ”så hära” och ”typ, va” de säger. Kids på mellanstadiet kan mycket väl vara de mest osammanhängande människorna på jorden. Näst fyllon med Alzheimers.

Jag måste slå av grammatikkollen på datorn annars färgas hela skärmen grön av streck under texten. Inte en enda grammatiskt korrekt mening och ännu mindre ett vettigt svar fås ut av de här ungdomarna. Blir lite irriterad. Vad går att få ut av det här intervjuerna egentligen? Hur ska forskningsresultaten tolkas och användas? Förstår någon över huvud taget någonting av vad som sägs? Vem betalar det här? Vad skulle hända om vi istället la de pengarna på någonting betydelsefullt som, tjae, jag vet inte, forskning kring Ebola?

Men jag skärper till mig. Jag transkriberar vidare, raderar materialet från datorn eftersom det är hemligt, (Varför? Omöjligt att någon skulle bry sig om ”forskningsresultatet”.) glömmer bort allt, skriver mina fakturor och ingen klagar till min chef om att jag inte log tillräckligt mycket medan jag jobbade.  

Tack och förlåt, 

Jeanette

Arga kockar och ommöblerade menyer

Jag äter middag med restaurangmänniskor. Någon sorts torsk med linser och grillad broccoli, fantastiska naturviner och hemmagjord ricotta med rostade mandlar till dessert. Det är så gott att jag nästan börjar gråta. Finns ingenting jag skulle vilja ändra.

 
 
 
Vi börjar så klart prata om jobbiga gäster. Det gör vi ju restaurangare alltid. Om hur gäster tar sig friheter att möblera om i menyn efter sina egna preferenser. Det här händer ju varje dag och görs oftast på ett sätt som är helt ok. Problemet är inte att ersätta potatisen med sallad eller ta hand om en glutenintolerant gästs önskemål. Problemet är när gästen vill ha en ceviche utan koriander. Det är inte en ändring att rekommendera. Många gillar ju inte koriander, men då kanske man ska välja något annat.

Om jag äter en fast meny på restaurang och ber om en nötfri dessert, känns det alltid som om något saknas. Vilket det ju faktiskt också gör. Nötterna finns där för att ge struktur och tuggmotstånd och tar man bort dem saknas ett element i desserten. Det blir sällan riktigt bra.

 

 
 

Det görs jämförelser bland köksmänniskorna med att köpa en tavla men be konstnären måla på lite extra rött över det gula. En annan säger att det är som att gå på konsert och be bandet spela en annan låt istället. Jag vet inte om jag håller med. Min egen analys är att de är stekhusen som låter gästen plocka ihop sina egna sides och såser som gör att folk tror att de kan hålla på och pilla i recepten hur de vill. Gillar du inte chili? Då kanske du ska välja en rätt utan chili nästa gång du går på krogen. Den finns nämligen där av en anledning. Jag vet att du betalar min lön och har rätt att få precis som du vill. Ett litet tips i all välmening bara. Plus att du gör kocken galen. 

 

Tack och förlåt, 

Jeanette